Barn behöver leka!

 

Flicka

Vad är då viktigt i denna process som lekandet skapar?

Det enskilda barnets psykiska behov, vad ett barn egentligen behöver är svårt och ibland omöjligt att se och erfara i den dagliga verksamheten. Vi försöker stoppa ”Bråkiga Kalles” beteende med bannor och tillsägelser, bara för att se att inget hjälper. Trots alla våra försök så fortsätter ”Bråkiga Kalle” med att vara just… bråkig! ”Tysta Lisa” blir inte heller hjälpt av våra ansträngningar, hon fortsätter bara att vara… blyg!

När vi börjar ”prata” symbolspråk med barnen, så förvandlas ”Bråkiga Kalles” negativa beteende till att han väljer att bli ett monster. När Kalle förvandlats till en specifik figur, i det här fallet ett monster, så kan jag som vuxen förhålla mig till ”Bråkiga Kalles” problem. Som ett monster berättar han vad han vill ha och det är bara för mig att möta behovet. Kalle säger att han är;
— JÄTTEHUNGRIG!!!
— Vad vill du ha då? Frågar jag.
— Jag vill ha JÄTTESTORA KÖTTSTYCKEN!!!
Då kan ”Gammelgubben”, förse honom med den mat han vill ha! Glupskt slukar han ALLT. Efter en stund blir även ett monster mätt! Belåten går han hem till sig och smälter maten. Kalle/Monstret fick något som han efterfrågade och behövde. När han fått sitt behov tillgodosett så blir han mätt… nöjd… belåten… lyssnad på… sedd och… TAGEN PÅ ALLVAR!!!

”Tysta Lisa” vill bo tillsammans med en vuxen och hon vill vara en liten Kattunge och den vuxne ska vara hennes Kattmamma! Med skräck i ögonen ser hon hur de andra kommer i gång med leken. Hon vågar inte delta, utan håller Kattmamman i byxbenet hela tiden. Som vuxen i den här situationen kan du på ett mycket konkret vis ”uppfostra” Kattungen till att våga delta i leken/sagan. Som Kattmamma kan du bestämma att ni båda ska besöka någon av de andra. När Kattmamman är med vågar Kattungen följa med på det stora äventyret! Efter några gånger kan rädslan börja släppa och hon vågar gå själv. Kattungen visar sin rädsla mycket tydligt och som vuxen så blir den rädslan hanterbar. Du KAN möta Lisas rädsla och därigenom få igång en kommunikation [1]med henne. blir att Kattungen och Kattmamman hittar ett gemensamt språk att meddela sig med varandra.

Vi kan inte som vuxna kräva att ett barn ska förstå, alla aspekter och nyanser i vårt eget dagliga språk. Ändå säger vi med övertygelse och pondus till barnet att;
— Men, det förstår du väl att så får man inte göra!
— Lyssna på mig nu och gör som jag säger!
— Förstår du inte att de andra barnen blir ledsna när du gör så!!!
Det här är svårt att se som kommunikation utan får snarare ses som information och argumentation. Det som sägs, är inget du delar med barnet. Barnet ska bara ta emot och lyda. Visst, ibland är det viktigt att det är just så, men för att komma åt barnets beteende, kommer du ingen vart med det sättet. Om du däremot tillsammans med barnet, hittar ett gemensamt språk och en gemensam plattform så KAN kommunikation mycket lättare uppstå.

Jag menar — att om vi pratar med varandra, betyder det inte automatiskt att kommunikation uppstår. Kommunikationen uppstår i det gemenskapande, i pratandet OCH i lyssnandet. Det finns ju inget som säger att du som vuxen automatiskt förstår vad det är ett barn pratar om, heller. Så, kommunikation är något vi får söka och det är inte givet att det kommer att uppstå. Ansvaret, som jag ser det, ligger på den vuxne. Den vuxne kan med sin erfarenhet, avgöra skillnaden om kommunikation uppstår eller inte och det blir vårt ansvar att hjälpa barnet att kunna komma dit.

KOMMUNIKATION:

lat. communica_tio ‘ömsesidigt utbyte’, av commu_nico ‘göra gemensamt‘, ‘låta få del i’, ‘få del av’, ‘meddela’, av commu_nis ‘gemensam’, ‘allmän’, ‘offentlig’ (NE)

One Response to “Barn behöver leka!”


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *