Rapport från en koja!

 

 

 

Lasse Jansson

070 6797919

info@lekandelandet.se

Jag har ett världsrekord! Tror jag i alla fall. Efter uträkningar av antal grupper och år, så tror jag att jag byggt minst 5000 kojor tillsammans med barn och det tror jag är svårslaget. Med runt tio grupper i veckan och ca 12 till 15 barn i varje grupp, i över 20 års tid, blir det många barn jag mött. På förskolan, låg och mellanstadiet har jag då arbetat. Tillsammans med alla dessa barn har jag bara gjort en enda lek: Dramalek, ett rollekande där jag som vuxen är en mycket aktiv del av lekandet. Så det betyder att jag lekt dramalek minst 5000 gånger! Det får väl ändå ses som rätt så extremt.

kolla in mina övriga program………. !

Lasse J

 

vill här skapa ett forum för vuxna angående barn och ungdomar…

det finns idag två kattegorier som är förbjudna att få utbildning i våra klassrum…

det är våra barn och våra ungdomar…

de ska vara elever i klassrummet…

inget annat!

 

jag skriver om mina upplevelser i lekandelandet… läs den senaste texten o kom gärna med respons…

I alla fall så har jag inte gett mig till känna som en vänsterhalvsdominant människa. Tvärt om, skulle nog många säga. De säger det med en suck… ”ja, ja… han ja!”. Jag tror att jag varit besvärlig hela mitt liv. Även över den svåra tröskeln vid tjugo – års åldern… när vuxenlivet kommer med en rasande fart. Jag behöll mitt barn inom mig. Mitt barn, som bor i mitt hjärta, fick följa med upp i åldern. Visst har jag ångrat det ibland, men oftast har det varit av godo. När har jag då ångrat mitt val? Jo, när jag möter vuxna som fullständigt och totalt har missat att det finns positiva aspekter med att vara barn. Vuxna, som ser sig själva som vuxna människor och tror sig om att ha en 100 % analys av hur det ser ut… livet. De kallar sådana som jag för ”flummig”. Jag vill ju nå fram till dem… men lyckas inte. Det är som att de inte är här.

Och de positiva aspekterna? Jo… att jag inte vet allt! Jag har kvar min nyfikenhet. Jag har kvar min närvaro, jag kan verkligen vara här och nu. Och… framförallt, jag förstår när jag inte förstår.

Det märkliga är att jag tror att människor i alla åldrar längtar efter det jag får uppleva. De vill ha det, de vill uppleva det, de vill ha kontakt med sitt eget barn. Barnet som finns där, där inne i själen. Jag träffar vuxna som jag ser har ett förkrympt barn. De är handikappade, trots att de ser hur framgångsrika ut som helst. De har förlorat … eller än hemskare… de har aldrig haft kontakt med sitt eget barn.

Vill du som läser detta ge tillbaka barnet till människor? Oavsett ålder… få andra (och en själv) att få tillbaka lekandet? Upptäckarandan? Spänningen? Utmaningen?

Denna bok handlar om hur jag själv blev introducerad i lekandets mysterier och vad jag kan göra med mina förvärvade kompetenser. För, det är barnen som initierat mig. Som tagit mig med en mild och fast hand och lett mig.

Så… tack alla barn som bidragit till att lekandet varit i centrum i mitt liv. Tack!

Tags:

Posted in: Uncategorized


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *